Pappas bortgång i somras är det jobbigaste. Jag minns på sjukhuset så sa en sköterska till mig att jag inte behöver vara stark, men just då behövde jag det. Både för min egen skull och för min lillasysters. Det har varit väldigt svårt att sluta vara stark och att tillåta sig att sörja. Frågan är om man någonsin sörjer klart?
Jag vet inte hur många gånger jag har tagit upp telefonen och tryckt på "Pappa" för att i samma stund komma på att han faktiskt inte finns längre. Men ändå kan jag inte förmå mig att ta bort kontakten från min telefon...
Till det som har varit bra detta året bland annat, är att jag har jobbat! Sista mars nästa år så har jag jobbat på samma ställe i två år. Jag fick ett mammavikariat så jag har hängt mig fast. Känns så otroligt bra eftersom jag velade så när jag fick flera jobberbjudanden den där vintern. Januari och februari kommer jag att jobba 60% vilket är välbehövligt. Ingen semester på två år!
Det känns så skönt att skriva av sig.
Jag saknar att blogga, saknar att höra vad ni tycker och tänker.
♥
